Det här var en overklig tid. Jag äger en gård. Helt själv dessutom. Jag har två egna hästar. En hund och två katter. Inte många kronor på kontot men lika lycklig för det. Som grädde på moset hade jag också träffat min blivande sambo. Det här kanske kan låta som skryt, men som många likt mig är det lätt att bli hemmablind. Jag är så tacksam för allt jag har och jag påminner mig själv om det varje gång det går åt helvete. För år helvete går det från tid till tid varken jag vill eller inte.
Det första som gick åt helvete var när Robin, numera sambo och co-owner på gård Hyggås, rev ut heltäckningsmattorna. Där under visade sig först en vackert trägolv, men också ett litet hål i ena hörnan. Det där lilla hålet skulle visa sig bli ett jävla helveteshål (ursäkta svordomarna). Vi slet med det där lilla hålet som slutade med att vi rev upp hela golvet i dn delen rummet, bytte ut isoleringen i andra halvan av rummet (totalt ny isolering under halva huset) och bytte delar av syllstocken. Vid den tiden när det lilla hålet endast var ett litet hål visste jag inte ens vad en syllstock var. Trots det gick jag igenom med en affär på en gård utan vidare kunskap om hur man lagar trasiga hus eller vad som ens kan vara trasigt på ett hus. Tokig? Ja, kanske lite.
Fördelen med att inte veta så mycket är att du aldrig kan förutse vilket arbete som ligger framför dig. Hade jag vetat det så hade jag kanske tänkt mer än en gång över mina val. Troligen hade jag ändå gått igenom affären med den här gården. Däremot hade jag istället för att spendera veckor med att fundera över hur sjutton vi skulle fixa det här med golvet satt igång direkt. Golvet hade inte tagit hela sommaren. Kanske halva om vi tog tid på oss. Så är det när du inte vet vad du gett dig in på.
Hela golvhistorien finns dokumenterad i Idas Inflyttning. Klicka här för att se första delen.
Det är ändå en go känsla när vi dagligen vandrar runt på det nylagda golvet. Vi vet också att resan under golvplankorna är långt ifrån över så det är inte värt att slappna av helt och hållet än. Trossbotten må sitta uppe i andra halvan av huset men när året bjuder på varmare väder är det dags att ta upp golvet i finhallen. Där är totalt isolerat underifrån och likt det förra hålet har delar av golvet vid ytterdörren sjunkit. Det skulle kunna tyda på att syllstocken även i den här delen av huset har tagit stryk av att hallen stått kall i många år. Det som talar för att syllstocken kanske fortfarande mår bra är att det inte blivit någon vattensamling här. I den andra hörnan där vi fick byta syllen gick stuprännan ner rakt utanför och samlade stora mängder vatten. Fantastiskt att det inte var värre med tanke på att huset är byggt 1929 och vatten har legat där och fuktat ner i många år.
Däremot är det en hel del växtlighet som säkert fuktat på precis intill husväggen vid finhallen så jag hyser inga stora förhoppningar om att vi bara skulle behöva ta bort det gamla övergolvet, sätta dit en ny trossbotten, isolera och på med nytt golv. Det vore alldeles för enkelt. Till skillnad från den tidigare golvhistorien så vet vi åtminstone vad vi pysslar med nu, på ett ungefär. Tillräckligt för att veta vad vi kanske står inför. Jag känner mig mer trygg i att jag vet att vi fixar det nu. I jämförelse med den lätta känslan av panik jag upplevde när vi först insåg hur mycket som var skadat under det lilla hålet i golvet. Då undrade jag mer än gång vad fan jag gett mig in på.
.png){kind=logo}
