Djupa tankar om fönster

Jag slet loss en bräda och plötsligt flödade ljuset in i ladugården. Stunden då den första strimman av ljus träffade den sedan årtionden tillbaka mörka ladugårdens insida kändes nästan religiös.Mäktigt på något sätt. Som att byggnaden tog en djup suck av lättnad och tacksamhet över att åter få andas.

Utan att vara överdrivet ambitiös fick jag ett infall av att röja upp i ladugården. Jag har alltid varit en ganska pedantisk person med hur det ser ut hos mina djur och hönshuset lever inte upp till min perfektionism just nu. Men om jag röjer upp runt om kan jag städa och skapa ett trevligare klimat för såväl människor som fjäderfä. I ladugården finns ett fönster som varit igenbommat säkert i årtionden. Jag hade redan en aning om att glaset skulle vara trasigt men i de gamla tvåglasrutorna såg iallafall de yttersta rutorna ut att vara hela. Skivan lossnade lätt när jag började dra i den. Utan att vara riktigt förberedd träffade eftermiddagsljuset insidan av ladugården som en käftsmäll, fast en trevlig sådan (om vi föreställer oss att käftsmällar kan vara trevliga). Synen golvade mig metalt.

Tiden stannade någon sekund. Det låter kanske fjompigt men det är faktiskt sant. Föreställ dig att någon håller nere ditt huvud under vatten och i sista sekund, innan du tappar medvetandet, släpper. Det första andetaget du tar. Precis så kändes det som att ladugården gjorde. Tog ett djupt andetag av ljus som träffade väggar, tak och golv för första gången sedan där senast var riktigt liv i byggnaden. Min tveksamma motivation fick ny styrka. Som att byggnaden sa tack och ljuset väckte hopp om en framtid där nytt liv ska få fägra.

Jag gav ladugården ett tyst löfte i samma stund. Löfte om att livet ska åter ska ljuda innanför dess väggar. Tidigare har vi funderat på om vi skulle riva delar av ladugården eftersom den bitvis är i relativt trist skick. Den här delen har det aldrig varit något tal om att riva, men nu finns det inte en chans att någon del av hela den här raddiga byggnaden ska rivas. Är det inte märkligt hur ett fönster kan ha sådan effekt på en? Att alla tvivel och alla bekymmer släpper för att solen strilar in genom en skitdammig ladugård med trasigt golv och spindelvävstäckta väggar. Det kommer bli tufft, utmanande och kostsamt. Men kära ladugård, du har övertygat mig om att vi har valt rätt väg i livet.

Jag lovar att göra mitt bästa för att ta hand om dig och vårda alla de minnen som du förvaltar. Att vårda minnet av alla de djur som en gång bott här och alla otaliga timmar människor suttit på den här gamla pallen och mjölkat. Det är minnen jag inte delar men som är väl så värda att bevara. Spåren går att se i  namnen på koskyltarna, den bevarade mjölkledningen och märken i de brädor som är långt äldre än jag är. Allt är en del av vårt kulturarv. Jag trodde att jag förstod det här innan, men jag inser att jag inte förstått någonting fören nu. Vår framtid vilar på vår historia. Vi ska vårda och hedra den genom att lära och bli bättre. Minnas och skapa nya minnen. Ta hand om den plats där många kommande generationer förhoppningsvis tar vid där ens egen historia fått formas och någonstans slutar.